Tiden och hållbarheten (signerat Johan Flyckt)

Är det någonting vi som inte jobbar inom vård och andra hjälteyrken fått under Corona-Pandemin så är det tid för reflektion. Vi försöker göra nytta i våra arbeten men hur vi än gör så är det ett lite lugnare tempo. Så vi hinner tänka efter, varelse vi vill eller inte.

I mitt eget fall är det svårt att inte reflektera över mina senaste två år. Varningsklockorna hade larmat länge och sedan min bäste vän, mentor och kollega Janne Hanspers dött stod allt på rött. Men jag bara körde på. Ju hårdare jag körde ju mindre behövde jag känna smärtan. I September 2018 var allt över. På en kombinerad konferens och utbildning i Berlin slog allt ifrån rent fysiskt. En fruktansvärd panikångest och en känsla av att jag inte kunde lyfta mina ben. Jag kunde inte lämna hotellrummet på fyra dagar. Ändå fattade jag inget och deltog på konferensen via skype. Sedan dess har jag efter lång sjukskrivning kommit tillbaka till arbete men har förlikat mig med att jag inte ens vill att allt ska bli som det var innan. Istället bär jag med mig funderingar som lett fram till den här krönikan. Vad är kopplingen mellan tiden och hållbarheten?

Martin Luther och medelklassnormen
Det är omöjligt att reflektera över vår samtid utan att fundera kring vilka ideal som styr vår värld. I Sverige har vi i generationer haft ett ideal kring att vi ska göra rätt för oss. Inte så att jag tror att vi är duktigare än andra, men det finns ett nyttighetsideal som makthavarna har att spela med. Fram till 1980 talet så hade välfärdsstaten efter andra världskriget byggt upp ett ideal med strävan mot en stor och lycklig medelklass. Byggd på flit. Allt byggde på ett samhällskontrakt där vi investerade vår tid och i gengäld fick vi välstånd efter insats. Kontraktet innebar att alla skulle ha trygghet vid sjukdom och på ålderns höst. För att vi inte skulle falla i samma fälla som totalitära kommunistiska stater så godkände vi att en hög VD tilläts tjäna cirka nio arbetarlöner. Idag är kontraktet brutet och välfärden är lagd på entreprenad till ett brevlådeföretag i Västindien och en hög VD tjänar sextiotre arbetarlöner. Det betyder bland annat att den som är frisk kan köpa Nässpray till klockan 21.00 på den lokala matbutiken eller bensinmacken men den som är gammal eller sjuk kan inte få tag i sina mediciner utan att jaga runt halva stan om de inte är tillräckligt lönsamma att hålla i lager. Allt bygger på att den som är framgångsrik ska ha ökad service medan den som är sjuk eller på annat sätt inte nyttig ska jaga runt. Allt baserat på tid och tillgänglighet.

Vad händer med våra värderingar?
Allt det här kanske kan upplevas som helt okej under temat att det är klart att det ska löna sig att arbeta och att uppföra sig. Men när vi dragit isär samhället så långt att det inte längre finns någon koppling mellan att arbeta och sköta sig i våra möjligheter att lyckas. Vad händer när du blir betraktad som förövare istället för offer om något händer dig och du bor på fel postadress. Vad händer när du har tre jobb så att du inte hinner träffa dina barn men pengarna ändå inte räcker för bostadsbristen gör att du betalar en ockerhyra till en bostadsrättsinnehavare i andra hand. Svaret är att det inte längre finns några kopplingar mellan att sköta sig, möjligheten att lyckas och tid att njuta av livet. De barn som växer upp och ser sina föräldrar bli rånade på sin heder och sin tid att leva kommer att slå tillbaka. Det är det vi ser nu.

Klimatkrisen och Covid 19 bröt mönstret
Det är lätt att vi alltid tror att just vår tid är en brytningstid i historien. Det ligger liksom i vår natur. Så jag tillåter mig att även jag gå i den fällan. För jag tror på riktigt att livet kommer att se lite annorlunda ut när allt ska återgå till det normala efter Covid 19. Däremot tror jag att något hade börjat redan innan Corona-Pandemin. Jag tror att Fridays for Future och Greta Thunberg hade trängt igenom Taco-Myset i den sovande medelklassen. Köttfärsen hade fått en fadd smak, semesterbilderna från Thailand började bli skämmiga och istället skulle alla som ville vara inne visa att vi bryggde vår egen öl och att vi odlade våra egna morötter. Trenderna nu säger att vi ska äta vegetariskt, närodlat och vi ska odla våra egna grönsaker. Nästa sommar lär dessutom slå rekord i ”Hemester”. Jag som har ett hus i Mariannelund, mitt i Astrid Lindgrens mekka, funderar vad det kommer att betyda där. Alla tyskar, holländare, danska och norrmän kanske byts ut i sommar mot svenskar som inte tidigare sett skogen för alla träden.

Jakten på här och nu…
Om någon orkat läsa så här långt och ändå känner sig provocerad vill jag göra ett förtydligande. Min mening är inte att moralisera eller provocera. Det gör jag för det första i andra forum och för det andra är jag när det gäller hållbarhet varken bättre eller sämre än de flesta. Min mening är att på riktigt reflektera över kopplingen mellan tid och hållbarhet.

För mig handlar det om jakten på här och nu. Att faktiskt lära känna mig själv, en person jag försökt undvika under större delen av mitt snart femtioåriga liv. Det kopplat till en tro på att en hållbar värld behöver här och nu även på lokal, regional och global nivå. Ett här och nu utan den kvävande jakten på evig tillväxt och ett här och nu som faktiskt inte förbrukar vår planet för våra barn.

Så mitt medskick till er systrar och bröder är; -Se det positivt och lev här och nu. Du duger som du är. Det är i alla fall vad jag kämpar för medan jag skriver denna krönika. Jag gör det genom att bläddra ibland mina gamla LP-Skivor. Så denna krönika är skriven med inspiration av Edie Brickel and The New Bohemians och Bob Dylan.