Maktens centrum, perifireri och hållbarhet (signerat Johan Flyckt)

Jag har tidigare tänkt på makten ur två perspektiv. Det ena mer klassiskt akademiskt utifrån rumsliga och territoriella utgångspunkter. Det kan vara stad, land, unioner eller fenomen som imperialism. Det andra mest utifrån ett mer strikt hierarkiskt perspektiv kopplat till organisationer och företag.

De flesta av oss känner igen den klassiska pyramiden med ordergivning uppifrån. En styrningsmodell som får det allt svårare att hävda sig i en allt rörligare tid med ett konstant intensivt informations- och kommunikationsflöde. Det förhoppningsvis unika med den här krönikan är att jag försöker föra dem samman och leta hållbara vägar in i framtiden. Och för att ta ut svängarna gör jag det med musiken från Pink Floyds ”Atom Mother Earth” som ljudmatta från en gammal vinylspelare. Nu åker vi…

Vi är alla på ständig resa i cenrum-periferi flödet
För att bringa någon slags ordning i den här krönikan vill jag först reflektera lite över teorin om maktens rumsliga centrum och perifieri. Men jag väljer att göra det utefter hur jag uppfattar min egen identitet beroende på var jag befinner mig i centrum-Periferi flödet.

Utifrån min hemmiljö i förorten Sollentuna reflekterar jag främst över centrum-perifieri teorin som att jag lever på en plats som inte upplevs lika spännande som Stureplan. Här finns ingen fungerande mediebevakning. Så här kan kommunen därför göra saker som inte skulle gå i Stockholms stad.

Eftersom jag har ett hus i Småland som jag tillbringar all tid jag kan i så kan jag också se det från ett annat perspektiv. Ett perspektiv som ofta benämns som spänningar mellan stad och land. Går jag runt i byn Mariannelund så gör jag det som den priviligierade och lite korkade 08-an. Inte minst tydligt så här i COVID19 tider. På det nationella planet har jag även en del projektledar- och projektmedverkarroller där jag i någon mån representerat Stockholm i relationen till övriga Sverige att reflektera över. Det mesta har varit kopplat till mitt jobb här på Hyresgästföreningen men också en del projekt kopplade till bland annat ABF, Brunnsviks folkhögskola och Arbetsförmedlingen. Eftersom jag sedan ganska många år är rätt trött på Stockholm så har jag där upplevt att jag uppfattats som en ovanligt ödmjuk och OK stockholmare.

Under min tid som projekt- och processledare har jag även deltagit i en del EU-Projekt och därför varit på möten i städer som Bryssel, Haag och Amsterdam. Då är jag plötsligt den lite exotiske mannen från norr. En slags Europas Norrlänning. När vissa beslut skulle tas tittade MIRA-Medias nederländske VD Ed Klute på mig för att se vad jag tyckte som den lugne trygge mannen från norr. Detta var väldigt underhållande eftersom jag här hemma nog snarare anses vara en koleriker med inslag av rättshaverist. Detta bara för att jag uttrycker när jag tycker att något är fel i en miljö där det upplevs som elakt och något som skapar dålig stämning.

Poängen med denna lite långa och omständliga resa i mitt liv har inte varit att lägga ut en CV för att söka jobb. Jag vill visa att jag är säker på att alla ni som läser detta, om ni börjar tänka efter, rör er på samma sätt över gränsen mellan centrum och periferi i era egna liv. Och ni gör det hela tiden. Tänk efter. Bor du som jag i Sollentuna är du inte lika cool som hipstern som bor på Södermalm enligt den allmänna normen. Men åker du till Småland eller någon annan ände av Sverige är det där med Sollentuna irrelevant och du är en, i värsta fall, dryg stockholmare. Åker du sedan vidare till Bryssel är du den lugne trygge och charmigt prestigelöse mannen från norr. Sedan skulle du också kunna lägga ett genusperspektiv på detta men den känslan överlåter jag till en kvinna att beskriva då jag aldrig på riktigt kan känna vad någon annan känner. Detsamma gäller invandrade vänner jag har. De får aldrig riktigt känna sig hemma i Sverige utan får ständigt frågor om sitt ursprung. Men när de åker på sin första charterresa och träffar ”riktiga” svenskar är ursprunget plötsligen helt ointressant och ”svennarna” vill bara veta var i Sverige de bor. Jag har fått berättat för mig hur ungdomar som till och med är födda i Sverige men med utländska föräldrar kommer hem helt chockade efter sin första charter. De beskriver det som att de är glada för att helt plötsligt ha fått ”tillhöra” samtidigt som det blir än mer provocerande att komma hem till verkligheten igen.

Giriga fastighetsägare och naiva politiker födde denna krönika
Den som har orkat följa med så här långt i texten kanske undrar ”-Vad svamlar du om, och varför?”. Frågan är inte helt obefogad men jag nöjer mig med att besvara varför den här krönikan blev till. Det är helt enkelt efter ett ytterligare anfall mot hyresgästerna där marknadshyra ska implementeras bakvägen. Förra gången var det genom att tillåta fri hyressättning vid andrahandsuthyrning av ägda bostäder som bostadsrätter och villor. Den här gången är det regeringen och Januariavtalets partier som ska genomföra marknadshyra på nyproducerade lägenheter. Allt för att sortera bort ”fel” sorts människor från centrum och trycka ut dem i periferin, där de hör hemma.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte såg med avsky på Fastighetsägarföreningen i Stockholm. För mig är det en samling svin som lever gott på att plundra pensionärer, lågavlönade och sjuka som råkar bo i ”fel” boendeform. Lika vidrig som fastighetsägarföreningen är, lika duktig är den som lobbyist. De har obegränsat med pengar och de stöds av politiska partier som M,C,L,KD och SD. Till sitt förfogande har de också sitt nyliberala språkrör i TIMBRO. Alla med ett gemensamt mål att skapa ett två tredjedelssamhälle med ett fattigt hyresproletariat som mot RUT-Bidrag kan torka det fina folket i röven, så att de slipper känna doften på sina fingrar från sin egen avföring.

Allt det där har jag lärt mig leva med, men när nu mitt eget parti Socialdemokraterna blint dansar med till samma melodi är jag närmre total alienation än jag någonsin varit. På skivtallriken har jag nu bytt ut Pink Floyds ”Atom Mother Earth” mot Dave Stewarts låt ”King of the Hypocrites” och refrängen stämmer upp till precis det jag känner.

Hur kunde det gå så här långt?
Att svara på frågan hur det kunde gå så här långt är inte lätt. Jag påstår inte heller att jag i den här krönikan har svaret. Det är lika mycket en terapeutisk text för att spy ur mig samtidigt som jag försöker förstå vad som händer. Men det går ju inte att runda det faktum att det inte längre bor några som tillhör makten i varken periferin eller i hyresrätt.

Maktens korridorer befolkas av ett ”Vi i Centrum” mot ett ”Dom” i periferin. Sen fungerar boendeformen som ett ytterligare filter för ett ”Vi” som har rätt att utnyttja i förhållande till ett ”Dom” som förväntas lyda och stå med mössan i hand. När statens pengar ska fördelas över de olika grupperna fördelas de så att de som tillhör ”Vi” känner frihet medan de som tillhör ”Dom” fostras att inte begära mer. ”Vi” i centrum med rätt boendeform får sänkt Fastighetsskatt, ROT-AVDRAG, RUT-Avdrag, Ränte-Avdrag och rätten att ta ut marknadshyra när vi hyr ut till den fattige från periferin som söker sig till centrum för arbete. När ”Dom” i periferin och/eller med fel boendeform ska få pengar kallar vi det för Bostadsbidrag, Glesbygdsstöd och Storstadssatsningen så att de lär sig att de är tärande på det ekonomiska systemet. Sen får vi ju naturligtvis göra lite undantag vid oförutsedda händelser som Covid19 och annat. För då måste vi dela ut lite direkta bidrag till överheten.

Så svaret på frågan hur det kunde gå så här långt är att vi som tillhör periferin och fel boendeform har tappat kontrollen över maktens korridorer. Det finns inte längre någon i ledande politisk ställning som bor i hyresrätt i Vällingby. Därför finns det inte heller någon som ser våra behov när den söta kakan ska fördelas.

En av orsakerna till att det har kunnat gå så här långt är också att den mer rumsliga och territoriella åtskillnaden mellan centrum och periferi i samhället går parallellt med en allt tydligare centralstyrning inom våra folkrörelser. Allt i någon slags välmenande önskan om effektivitet och ett medlemskapets lika värde var i periferin du än befinner dig. Konsekvensen är dock en slående passivisering av gräsrötterna och ständiga inbördeskrig mellan folkrörelsernas frontlinjer och högkvarter. En konflikt baserad på ett totalt misstroende från bägge håll. Ett misstroende mellan förtroendevalda i olika organisationsled av mycket hierarkiska organisationer. Jag har sett det i fackförbund, studieorganisationer, partier och i princip alla rörelser jag kommit i närmre kontakt med. Inte sällan med betalda tjänstemän som någon form av hybrid av brevduvor och fredsänglar som allt mer förvirrat navigerar över slagfältet.

Allt medan motparter på både bostads- och arbetsmarknader gnuggar sina händer.

Är det då kört och dags att lägga sig ner och dö?
Vid det här laget är jag nog med all rätt klassad som en gnällig dysterkvist. Men betyder det att jag har gett upp. Nej inte alls. Tvärtom ser jag ganska positivt på framtiden. Tricket är bara att våra generationer som sitter vid maktens bord idag måste våga öppna upp och stötta de som ska ta över. En nog så vanlig och tröttsam klyscha, men ändå hyfsat relevant.

Jag tror att vi behöver identifiera de osunda spänningarna mellan centrum och periferi ur ett maktperspektiv. Vi behöver sätta dem i en socioekonomisk kontext och i första hand identifiera riskzoner där vi låtit periferi och på andra sätt stigmatiserande samhällsfenomen sammanfalla. Ett konkret exempel är det vi i våra förorter slarvigt kallar för ”utsatta” områden. Ett annat är det vi slarvigt kallar ”avfolkningsbygder” på landsbygden. I bägge dessa fall pratar en centrumbaserad maktelit om hur ”vi” ska lösa ”deras” problem. I förorten ska vi frälsa världen genom att hyresgäster ska få ombilda misskötta hus till bostadsrätter och i avfolkningsorten ska vi rädda dem med en gårdsbutik och ett mikrobryggeri av öl.

Lösningen är istället att vi skapar förutsättningar för en gemensam arena där vi lär och utvecklar varandra. Allt baserat på en sann dialog med den gamle gurun Paolo Freire som stilbildare. Det vill säga att all sann dialog bygger på jämbördiga parter, och det är alltid makten som ansvarar för att så sker. Efter en sådan sann dialog är jag säker på att makten vågar öppna upp för den gräsrotsorganisering som den nästan tycks vara rädd för idag. I lösa nätverk kan vi då gå in och ut i olika samarbeten som gör att vi blir mer lättrörliga och snabba i det ökade debattklimatet. Då är jag också säker på att vi kan skaka av oss många av dagens problem och skapa en hållbar relation mellan centrum och periferi. Både i samhället och inom rörelserna.

Och när jag skriver de sista raderna av krönikan har Pink Floyd och Dave Stewart ersatts av en energifylld John Coltrane från ”The stardust sessions”.