Våld i hemmet och den lokala tryggheten (signerat Johan Flyckt)

Den 23 april skulle vi haft ett seminarium på Ribbingsväg 89 i Edsberg med Vuokko Erman från Sollentuna kvinnojour. Sedan kom COVID19 i mellan. Så istället blev det ett webbinarium den 7e maj.

Och det blev en lyckad kväll med många lite obehagliga överraskningar kring vad som händer bakom grannarnas dörrar. Det står efter Vuokkos dragning helt klart för mig i alla fall att det inte går att bortse från mäns våld mot kvinnor i hemmet när vi tänker på tryggheten i lokalsamhället. Precis som i alla andra frågor så går det inte att liksom lyfta ut denna fråga och frysa den som ”family business”. Det gjorde att min hjärna gick igång och blev till den här krönikan.

Vad är våld i en nära relation?
En viktig lärdom som Vuokko Erdman gav mig var hur vi bör definiera våld och framför allt upprepat våld i nära relationer. Våld kan vara fysiskt, psykiskt och sexuellt. Våld handlar alltid om att få någon att antingen göra något hen inte vill eller att få någon att inte göra något hen egentligen vill göra. I den psykiska misshandeln kan det finnas en gradvis stegring i form av isolering från släkt och vänner samt en förminskning av offret för att sänka självförtroendet. Det är inte heller helt ovanligt att förövaren använder både barn och husdjur som verktyg för att hota om ytterligare våld.

Det viktiga är att vi faktiskt ser våldet för vad det är. Det är ett förbannat ruttet sätt att tillskansa sig makt över en annan människa på helt egoistiska grunder. Det blir väldigt tydligt om vi, som Vuokko Erman säger, vägrar se våldet i nära relationer som enskilda händelser. Hon menar att våldet i en relation alltid är en serie händelser. Att som förövare sluta slå handlar om att sluta skylla ifrån sig i sitt liv avslutar hon resonemanget.

Vad gör våldet i nära relationer med lokalsamhället?
Själva grundtanken och den röda tråden med våra föreläsningskvällar på Ribbingsväg 89 är att vi ska belysa trygghetsfrågan utifrån mer komplexa perspektiv än bara kamera, lås och fler poliser. Därför är det oerhört berikande att höra den skrämmande världsbild som kvinnojourerna ser. Samtidigt är det också väldigt upplyftande att höra vilka teoretiska verktyg de har för att hjälpa människor i en mycket svår situation. Min hjärna går igång direkt och jag tänker samverkan.

För att förstå vad våld i hemmet gör med lokalsamhället måste vi förstå vad det gör med barnen som växer upp med det. För några månader sen hade vi Samir Sabri från 2nd Chance på Ribbingsväg 89 och han berättade hur hans väg in i kriminalitet gick. Först såg han sin pappa slå sin mamma, sedan slog hon honom och till sist försvann hon bara och flydde från familjen innan fadern slog ihjäl henne. När fadern skaffade en ny fru slutade det med att han mördade henne och tvingade Samir att erkänna mordet. Annars sa pappan att han skulle döda Samirs lillebror. Det kostade Sverige mycket lidande och pengar innan han lämnade sitt kriminella liv och idag hjälper andra.

Med detta i backspegeln tror jag inte att det är svårt att argumentera för att vi måste komma åt våldet innanför den stängda dörren om vi på riktigt vill öppna upp för ett tryggt lokalsamhälle. Vuokko är tydlig med att mäns våld mot kvinnor sker i alla delar av samhällen. Det finns inga vi och dom här, det händer överallt. Jag vill här påstå att om det handlar om att sluta skylla ifrån sig som förövare så handlar det om för oss grannar, vänner och närstående att visa anständighet och våga berätta att vi ser vad som händer.

-Allas rätt…!
När jag hör om det fantastiska arbete som Sollentuna Kvinnojour gör förstår jag att det här finns mycket att överföra till lokalsamhället. För det första handlar det om alla människors rätt till sitt liv. Kvinnojouren har formulerat det som att de arbetar för ”Alla kvinnors rätt till självbestämmande och frihet”. För att bidra till det ska arbetet de gör sikta mot att ge trygghet, empowerment och samtidigt vara röststärkande i debatten. När kvinnor placeras på de akutboenden kvinnojouren har utgår arbetet till exempel alltid från att de som bor där ska vara gömda men inte glömda. Här finns det mycket att lära för att sätta individen i fokus även när de är i en svår situation.

Förutom lidandet är våldet kostsamt
Det är ofta så att ekonomismen i samhället gjort att det inte räcker med att beskriva lidandet i ett skeende. Därför görs allt fler beräkningar av vad våldet i nära relationer kostar samhället. Det finns idag globala beräkningar som menar att våldet i hemmen kostar motsvarande 5% av BNP i vissa delar av världen. Siffror för krig brukar beräknas till 1,5-2 % av BNP. Den senaste undersökningen jag hittade på nätet när det gäller Sverige var från 2004 där man räknade med en kostnad på cirka 2.5-3.3 miljarder kronor per år. Då var det lågt räknat när det gäller kostnader som kommer sekundärt och kan vara svåra att härleda exakt.

Allt det här är naturligtvis helt ohållbart och den friske frågar hur detta kan vara möjligt i det tjugonde århundradet. Sanningen måste delvis sökas i historien. När vi tittar tillbaka är det en mörk historia av att förtrycka kvinnor vi ser. Och vi måste acceptera att det är så. Titta på dessa årtal och inse hur nära i tid det var;

·        En man hade rätt att aga sin fru fram till 1864

·        Våldtäkt i hemmet var lagligt fram till 1965

·        1979 barnaga förbjudet i Sverige (först i världen)

·        Först 1982 hamnade misshandel i hemmet under allmänt åtal

Vägen framåt
Ska vi på allvar nå trygghet i våra lokalsamhällen måste vi våga slå mot våldet i hemmen. Vi kan inte längre blunda. Det spelar ingen roll hur många kameror vi sätter upp i trapphuset om de flesta slås ihjäl och våldtas i sovrummet. Vi måste fråga oss vad den ungdomskriminelle har upplevt för att vara där hen är. Inte för att dalta utan för att söka svar och skapa en bestående samhällsförändring.