- Ska vi vara förvånade, eller ska vi bara se oss i spegeln?!... signerat Johan Flyckt

När jag sätter mig ner och skriver på den här krönikan gör jag det utifrån perspektivet att jag igår lyssnade på ett fantastiskt webinarium där vi bjudit in Ewa Frisk för att prata utifrån ett projekt för ett drogfritt norra Solna som hon drev under 1980 talet.

Hon gjorde det utifrån sin roll som chef på Socialförvaltningsdistriktet för Bergshamra, Ritorp och Bagarmossen. Föredraget var ett fantastiskt nedslag i historien och min hjärna började direkt spinna på vad i detta som skulle vara möjligt och/eller önskvärt idag. Det ska också bli kul att prata vidare med Ewa då hon sedan även han vara chef på Socialförvaltningen i Sollentuna innan hon var Regionchef på Hyresgästföreningen Stockholm och hade en ledande tjänst på Hyresgästföreningens riksförbund.

Det kommer ta ett tag att processa det men redan nu har jag gjort en reflektion som jag känner ett behov av att dela med mig av i denna krönika.

Hur arbetar en kommun idag och vad förväntas av en tjänsteman?

Det första Ewa Frisk inleder med i sitt föredrag är att beskriva hur en relation uppstår mellan henne och några kollegor från olika enheter inom det norra distriktet av kommunen Solna. Tillsammans börjar de rita på ett projekt som tar ett helhetsgrepp över både skola, socialförvaltning och fritidsgårdar. Ur det växer också modet att släppa in ett 40 tal aktörer från Solnas föreningsliv och civilsamhälle och en vilja att faktiskt starta något nytt och lära något tillsammans.

Redan här får jag en slags dejavu upplevelse från något jag minns ur en svunnen tid. När jag försöker sortera mina tankar dyker dessa fyra punkter upp som gamla nyhetsflashar.

• Mötas över enhetsgränser
• Låta kommunalt arbete utgå från medarbetares engagemang
• Att vilja involvera civilsamhället och föreningar
• Att involvera civilsamhället och föreningarna utan att detaljstyra dem

Tankarna snurrar vidare i skallen och jag anar något i horisonten. När dimman lättar utkristalliserar sig tre frågor i mitt huvud.

• Är 1980 talet före ekonomismen?
• Är 1980 talet innan vi började mäta socialt arbete och mjuka frågor i Lean och andra system för att mäta hur fort det går att skruva i en skruv?
• Är 1980 talet innan det politiska medborgarföraktet föddes som gjort att beslutsfattarna ser medborgarengagemang som farligt och ett hot mot marknaden?

Efter en stund står det klart för mig att det Ewa Frisk beskriver i sitt 1980 tal är något som under de senaste 40 åren tagits ifrån oss. Det gäller alla oss som arbetar med samhällets mjuka frågor inom stat, kommun och folkrörelser. Men det gäller också alla eldsjälar och lokala föreningar som tvingas bli utsatta av konsekvenserna av vad vi har blivit.

Resurser då och nu

Under Ewas föredrag är vi alla imponerade över hennes arbete men vi är också avundsjuka när hon berättar vilka resurser de hade i form av fritidsledare, fältassistenter, lokalpoliser, behandlingshem, skolkuratorer, Socionomer m.m. När jag försöker omvärdera 1980 talets personaltäthet i norra Solna för 8 000 invånare i ett Sollentunaperspektiv så inser jag att vi i Sollentuna idag ligger 30-40 tjänster kort utifrån ovanstående tjänster utslaget på 70 000 invånare.

Det tar inte heller många sekunder att googla fram exempel på neddragningar i t ex socialförvaltning trots att man gjort miljoner i överskott i budgeten. Det är mängder av artiklar från de senaste tjugo åren från alla delar av landet.

Innerst inne är vi inte förvånade, vi vet vad vi borde göra

Vad vi behöver göra är en seriös kartläggning kommun för kommun kring vad som hänt med våra;

• Fältassistenter
• Fritidsgårdar
• Lokalpoliser
• Socionomer
• Vuxna i skolmiljön
• Behandlingshem

Låt oss göra en iskall ekonomisk kalkyl och fråga oss om det var värt det. Att ge överklassen och de globala riskkapitalisterna enorma skattesänkningar och sen lite allmosor till den korkade medelklassen så att de får tro att de är med på rätt sida.