Vi kan börja i Sollentuna. För en tid sedan låg en fyrarummare i kvarteret Topplocket i Turebergs gård ute för uthyrning via Sollentunahems hemsida. Den kostade 14 800 kronor per månad att hyra. Redan här har vi uteslutit majoriteten av den svenska befolkningen.

Lite längre österut, närmare bestämt vid järnvägsbron i Tureberg kostar en trerummare 10 200 kronor i månaden. Även här kan vi utesluta majoriteten av befolkningen som möjliga hyresgäster.

De allra flesta hushåll/familjer har inte råd med sådana boendekostnader.

Ändå så byggs det fortfarande väldigt dyrt. Det beror delvis på att konkurrensen inom byggbranschen är i det närmaste obefintlig. Och också på att kommunerna är dåliga på att ställa krav vad gäller produktionskostnaderna.

Många vill göra gällande – främst politiker – att detta är en slags naturlag som det inte går att göra någonting åt. Men visst gör det det! Handlar mest om politisk vilja.

Några förslag ur den bostadspolitiska debatten som skulle sänka hyrorna för nyproducerade hyresrätter:
- Kommunerna ska ställa högre krav vad gäller byggkostnader vid markanvisningar till byggbolag. Kan inte bolag A klara kravet, så går budet till bolag B osv.
- Bilda ett statligt ägt byggbolag som kan konkurrera med de privata.
- Reformera skattesystemet så att hyrt boende likställs med ägt boende vad gäller beskattning och skattesubventioner.
- Rikta det statliga byggstödet för bostadsbyggande till de som bygger till rimliga kostnader som i sin tur ger rimliga hyror. De som bygger dyrt i vinstintresse får vara utan.
- Staten kan ge förmånliga lån till de byggbolag som bygger bra, billigt och snabbt.
- Ge Sveriges kommuner och landsting (SKL) i uppdrag att göra ramupphandlingar för kommunernas räkning om bostadsbyggande och byggnadsmaterial (byggnadsämnesindustrin). På så vis så kan samhället kontrollera och styra bostadsproduktionen istället för privata intressen och samtidigt pressa ner kostnaderna.