I början av det förra seklet hade ett nytt försvarstänk fått fäste i landet. Man avlöste det så kallade centralförsvaret med ett gräns- och kustförsvar. För att kunna försvara huvudstaden byggdes två linjer söder och norr om Stockholm – Södra Fronten och Norra Fronten.

Och det är inga små försvarslinjer vi pratar om här. Som mest kunde bägge fronterna bemannas med inte mindre än 40 000 soldater.

En del av anläggningarna finns kvar, andra har tagits bort. Vid Arninge industriområde finns ett av forten kvar. Och det i gott skick dessutom då markägaren kostat på en renovering.

För oss Sollentunabor är den Norra Fronten mest intressant, då den går igenom kommunen vår – alltså delen Sollentunalinjen. Denna front sträckte sig från Östra Ryd i Österåker till Ed i Upplands Väsby genom östra och norra Sollentuna. Sollentunalinjen var i öster sammanlänkad med Danderydslinjen och var tillsammans 25 kilometer lång. Tanken var att kunna försvara huvudstaden mot en fiende som kom norrifrån via Norra stambanan och Uppsalavägen. När man planerade dessa försvarslinjer utnyttjade man alla dessa sjöar som finns i Stockholmsområdet, och lade linjerna på strategiska ställen mellan dem. Försvarslinjen kallas ibland för ”korvlinjen” på grund av sitt utseende.

Man byggde ett 30-tal befästningar i systemet samt grävde ett otal meter skyttegravar mellan och kring dem. Ett så kallat linjärt fort- och löpgravssystem.

Året efter det att försvarslinjebygget startade 1904, i juni 1905, så deklarerade norrmännen att de ville upplösa unionen med Sverige. Läget kring denna unionskris var ytterst spänt fram till i slutet av oktober samma år då Sverige accepterade det hela. Kanske kändes det tryggare i Sollentuna under denna tid då en försvarslinje tog form och en viss militär närvaro kunde noteras – trots att det var långt till norska gränsen? Hursomhelst så var många beredda på krig under denna period.

Märkligt nog så finansierades bygget av privatpersoner. Dels genom ”Föreningen för Stockholms fasta försvar” och ”Palmqvistska fonden till Stockholms befästande”. Då byggandet avslutats av de soldater som fick göra jobbet, skänktes alltihopa till försvaret.

Som exempel på hur det var beskaffat kan vi ta Rotebro. På åsen mellan sjön Norrviken och dagens E4 fanns såväl bunkrar som skyttegravar. Likadant vid den skogsdunge som ligger väster om E4 och Norrvikenleden, alldeles intill AGA Gas anläggning. Bunkrarna togs bort för några år sedan, men man kan fortfarande se hur skyttegravarna sträckte sig.

Och varför just där? Jo, gamla Uppsalavägen gick igenom Rotsunda och Rotebro och där fanns även järnvägen. Där Staffans väg idag löper i anslutning till Rotsundabacken på Norrvikenleden, ner genom Rotsunda och sedan ner till järnvägens gångbro där det då fanns en järnvägsövergång, och vidare längs järnvägen på dess västra sida och upp förbi Sollentuna kyrka. Det var gamla Uppsalavägen vilken var viktig att skydda.

Hela försvarsprojektet var klart 1916, och under andra världskriget så moderniserades linjerna och hölls till 1952 då de förlorat sin betydelse ur försvarssynpunkt.

Fotnot
Samtliga historiska artiklar har tidigare publicerats på webbtidningen Din Lokaltidning som drevs 1999-2015 av kooperativet Din Röst.