Sommaren 2020 tillsatte regeringen en kommitté med uppdraget att se över hur hyreslägenheters läge och kvalité ska få större genomslag på hyran.

Precis som utredningen om fri hyressättning för nyproducerade hyresrätter, har även denna sitt ursprung i januariavtalet mellan regeringspartierna, (C) och (L). Enligt det avtalet ska hyreslägenheternas läge och kvalité få större genomslag i hyressättningen.

Även denna utredning är en ovälkommen ”present” för hyresgästerna.

Idén som ligger till grund för utredningen kan bland annat innebära att det är staten (läs riksdagen) som ska sätta hyrorna, och inte hyresbostadsmarknadens parter. Ett klart avsteg från den så kallade ”svenska modellen” som i årtionden härskat på såväl hyresbostadsmarknaden som arbetsmarknaden. Den bygger på att parterna gör upp om hyror och löner samt modeller för hyressättning och lönesättning. Inte staten och politikerna.

Man kan likna detta vid den för de nordiska ländernas del mycket kontroversiella och korkade idén inom EU om att införa lagstadgade minimilöner (som i USA). Det kanske behövs i Italien och Ungern, men alls inte i de nordiska länderna.

Ironiskt nog så kan denna idé mycket väl utmynna i en statlig hyresreglering, något som framför allt de borgerliga partierna skyr som pesten. Hur tänkte (C) och (L) här egentligen?

Det är också så att det förhandlingssystem som råder idag tar hänsyn till just läge och kvalitét i stor utsträckning. Varför duger inte det? Måste det till en marknadsliberal lagstiftningsreglering för att skapa något som vi redan har?

I stället kunde man göra så här: ge hyresbostadsmarknadens parter förutsättningar och verktyg för att utveckla systemet med systematisk hyressättning. Då får alla som de vill – utan lagstiftning och regleringar.